I min debutbok så hade jag två huvudpersoner och skrev i jag-form växelvis eftersom jag berättade ur både mitt eget och min brors perspektiv. Det blev svårt, och sättet att skriva krånglar till det för en läsare som ibland kanske inte har full koll på vem som är vem. Trodde jag löste problemet genom att använda kursiv stil då "min bror" berättade.
Huvudpersonen fick eget liv
Jag beslöt mig i min nya berättelse för skriva i tredje person, vilket innebär att man utifrån huvudpersonens perspektiv återger vad som händer - hur den personen känner och upplever sin omvärld. Ett problem uppstod dock då jag skulle välja mellan presens (det ömmar på den punkt där sparken hade träffat) eller imperfekt (det ömmade på den punkt där sparken hade träffat).
Det handlar om långdistans
Jag tänker att det man skrivit givetvis ska vara så rätt som möjligt från början, men ibland tror jag att man sätter upp hinder i sin iver att skriva felfritt. Det är inte häcklöpning utan ett maratonlopp eller kanske ett vasalopp med blåbärskontroller det handlar om. Efter varje kapitel kan man stanna upp, fundera och göra om för att det ska bli eller kännas rätt.
Kör på känsla
Skrivandet handlar om personlig stil och det är ju känslan som är viktigast, så även fast det inte alltid är grammatiskt riktigt är det första man skriver ofta rätt ur språkligt perspektiv förutsatt att man har någorlunda språkkänsla. Inte alla har en "fröken rödpenna" hemma (min hustru), vilken jag dock inte använder mig av till mina bloggar, men kanske finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig eller så hittar du korrekturläsningsgrupper på Facebook alternativt använder ChatGPT.